Hur gör man? Hur går man vidare? Det är en fråga jag ställt mig länge nu och det enda jag kommer fram till att man måste, det är bara så. Man måste gå vidare, man måste fortsätta som man gjorde, eller börja om på något nytt. Men det är svårt, det gör ont och även fast man går vidare så kommer det alltid finnas där. Det gör ont, den där klumpen och dom där tankarna kommer alltid hänga med. Det kanske inte alltid känns eller man kanske inte tänker på det hela tiden, men det kommer finnas där. Livet ut.

Det finns ingenting att skriva, det finns ingenting som gör saken bättre och det finns ingenting som gör så att man slutar tänka på det. Det finns där, dag som natt, varje sekund. Vissa dagar gör det så ont i bröstet att man inte vet vart man ska ta vägen och vissa dagar känner man sig alldeles tom. 

Det är så tomt utan dig Ramus. Jag vill se dig cykla runt på din svarta cykel med det där leendet på läpparna. Du är saknad, något enormt. Det sorgligaste är att veta att du aldrig kommer cykla förbi på den svarta cykeln. Älskade Ramus ♥♥

som sagt, så ska ju jag ta och tatuera mig när jag fyller 18.
Har funderat på något liknande:



En text helt enkelt och helst på övre delen av kroppen.

Som jag saknar den här hunden. En glädjespridade och en vän för livet.
I 6 år har jag fått älska den här hunden, från den dagen hon föddes.
Och underbar det blev hon, mer än underbar. Vilken glädje hon skänkte mig och morfar,
och vilken tillgivenhet. Jag kommer aldrig få en sådan bra hund, tror ärligt talat inte det.

Jag minns så himla väl när jag ringde och berättade för mamma att hon va sjuk. Jag minns
så väl dom många samtalen jag ringde till djursjukhus runt om i Sverige. Jag minns hur
arg jag blev på djursjukhuset i Falun som inte lät oss komma dit, och som inte ens kunde säga
om hon skulle överleva natten eller inte. Svineri. Jag minns när mamma och morfar kom till
Rättvik den natten för att ta farväl av världens bästa.

Vila i frid äkskade vän ♥

Sitter i stugan och tänker på en speciell person. En person som är guldvärd, en person som gjorde att jag glömde allt dåligt, en person som alltid fick mig att le.. och en person som jag svek. Jag kan inte ens titta på mig själv för den dåliga människa jag är. Att man kan svika en person som gjorde så att hela livet kändes bra. Jag vistte att det här skulle hända och jag förlorade en riktigt bra vän, endast för att vi inte kunde vara bara vänner.

är man så himla irriterad som jag är nu så ska Pantera spelas i högtalarna, vilket dom också gör.

Även fast jag inte känner vissa personer eller har svårt för dom så är jag trevlig mot dom, så länge dom inte gjort mig någonting. För vad har jag för anledning till att bete mig som ett svin mot någon som inte gjort ett knyst liksom. Makes no sense.

MEN, finns det personer som bara hånar en och är allmänt störiga. Ja då blir jag fasiken förbannad. Som tex nu.  Dom är bara där, störiga, sticker ut näsan och tror att dom är bäst. Dom kanske inte förstått att dom ser så extremt jävla mesiga ut bara. Personer som tror dom är så jäkla fina och duktiga.

Jag skulle nog inte ha något problem med någon som sa direkt till mig att dom tyckte jag va dum i huvudet. Men gick dom runt och tisslade om det, då skulle jag verkligen ha något problem.

Det här ögonblicket är sorgligt och jag kan knappt skriva om det. Lovar jag kommer fälla någon tår innan jag skrivit klart den här extreeeemt långa texten.

Och för att jag ska komma till det här ögonblicket måste jag förklara lite så ni förstår.

Min morfar, min älskade morfar skulle göra en bypass-operation. Han hade pratat om det några enstaka gånger men inte nämnt det på något detaljerat vis. Han åkte upp till Umeå för att operera hjärtat och vid den här tiden gick jag i Rättvik. 18 mil från hemma och extremt mycket längre till Umeå. Därför hade jag bett att om Emelie eller mamma fick reda på någonting om morfar, vare sig det va bra eller dåligt så va dom tvungen att ringa mig. Spelade ingen roll när. Det vi inte visste om och insåg va komplikationerna med sånna här operationer. Något morfar visste om men kanske inte ville tynga oss med den informationen?

Det va en torsdag morgon när jag fick ett sms "Det är inge bra med farfar :(" som kom från Emelie. Kommer ihåg allting så himla väl när jag stod vid mitt skåp på hygien för att byta om från ridkläderna till vanliga kläderna. Där stod jag med en klump i halsen och pratade med mamma i telefonen. Jag va såklart extremt sur för att hon inte ringt och sagt någonting om morfar.
Hon berättade då att han hade klarat operationen men vaknade inte upp och dom fick ingen kontakt med honom.
På eftermiddagen är det ännu dåligare med morfar och mamma bestämmer sig för att hämta mig i Rättvik, åka tillbaka till Lillhärdal och sedan köra hela vägen till Umeå

Jag gråter såklart hela vägen då jag inser att inte en enda person kan säga om han skulle överleva eller inte på den 'korta' stunden det tog för oss att köra till Umeå.
Vi kommer fram klockan 6 på fredag morgon och måste vänta till halv 9 för att få besöka patienterna.

Och när vi väl ska gå in till honom tänker jag "nej, jag vill inte. Jag vill inte gå in dit. Jag kan vända om nu och vänta nere i cafeterian" för den känslan som jag hade när jag gick längs den där långa sjukhus korridoren vill jag aldrig någonsin ha igen. För den va hemsk.
Vi kommer in i salen där morfar ligger med massor med slangar i sig och kan knappt andas själv. Jag kastar mig i famnen på Klas och gråter tills jag inte klarar av att se något mera och måste gå ut.

Jag besökte inte morfar på nästan två dagar för jag skämdes att det va jag som skulle gråta. Vi skulle ju vara där som stöd för honom. På lördag eftermiddag håller jag mamma stadigt i handen samtidigt som jag följer med henne in i rummet och jag har även mammas ord i åtanke "Du måste gå in dit Linnea, du måste gå tillbaka. Jag vet att det är jobbigt för dig men du måste. Om det skulle hända honom någonting skulle du ångra dig för resten av ditt liv, det vet jag av egen erfarenhet"
Så med dom orden i huvudet gick jag in, tårarna rann såklart hela tiden men där satt jag och smekte honom på handen, rädd för att göra honom illa.

Dom visste inte riktigt vad som va felet men när vi kom dit så kunde han inte prata och han hade en dimmig blick, som om han vore blind. Han hörde precis allt man sa och förstod vad man menade. Men funktionerna i hjärnan kopplade inte ihop med varandra. Jag kan inte ens beskriva hur jag uppfattade honom då. Tom på något vis. Han va i princip som en cpskadad person.

Nu till det extremt rörande ögonblicket.
På dom två dagarna blev morfar både bättre och sämre. För att han inte skulle få liggsår satte personalen honom på sängkanten lite då och då. En morgon gick jag och mamma dit för att se 'framstegen' om man nu kan kalla dom så. Han satt på sängkanten och tittade på någonting långt bort, något han egentligen inte såg, han hade ju förlorat sin syn.

Mamma kommer dit och går fram och säger till honom "Hej pappa, jag är här nu och Linnea också."
Varpå jag säger "Hej morfar" och stryker honom på kinden. Där har ni mitt ögonblick, när vi ser den där glansiga lilla droppen som sakta rullar ner för hans kind och när han sträcker sig för att få hålla min hand.

Kan ni förstå känslan när man tror att ens morfar är borta från hela omvärlden och när han hör en röst och fäller en tår. Just för en speciell röst.

Jag älskar min morfar, mer än någon annan person på denna jord.

Det är mitt mål med 2011. Jag ska göra det som är bäst för mig och ingen annan. Jag ska göra det jag vill göra, för mig själv. Sen vet jag att jag kommer ha mina depp perioder, för vem har inte dom? Men, jag ska göra det som gör mig glad, jag ska vara med dom som gör mig glad och jag ska vara en glad person. ':D'

världens bästa vänner har jag. Hjärta på dom!