En kommentar som Mariana, Bellas ägare, skrev i ett blogginlägg här nedanför. Och som den kommentaren värmde mitt hjärta! Hela jag log och jag kände verkligen "här har jag gjort något bra, som någon annan uppskattar."

Nu när jag tänker efter så finns det så himla mycket som jag har gjort med Bella. Jag har verkligen förändrat henne om man tänker på första gången hon kom hit, 4 april 2007.
1 månad efter att hon kommit hit till oss gick jag till mamma efter en av ridturerna på Bella och sa "det här går inte. Jag lämnar tillbaka henne. Hon skenar hela tiden och det går bara inte." Vilket mamma svarade något liknande "vill du det så. Men det kanske blir bättre"

Hon hade rätt och jag är himla glad över att jag inte gav upp Bella. Jag har kämpat med den där hästen till tusen. Jag har varit så arg på henne att jag skulle vilja lämna tillbaka henne omedelbart, jag har gråtit för att jag varit så besviken, men framför allt har hon fyllt mitt ansikte med ett leende.

Från en skenande häst till en häst som tar galopp från skritt. Det är stora framsteg. Men framför allt tror jag att jag gett Bella en möjlighet att vara trygg. Så lugn som hon är här, på den här gården. Så lugn tror jag knappast hon är i ett stall med flera hästar. När hon står lös här på gården med slutna ögon när man borstar, sadlar och tränsar henne.



När hon kom var hon stressad, kunde inte stå still när man satt upp, kunde inte stå still när man väl satt där uppe, trippade, valde travar traven framför galopp, skenade, inte direkt en mysis häst. Men tänka sig att allt det där var omvänt när jag jobbat med henne i 2 år. En lugn häst som stod still så länge man bad om det, valde galoppen och kunde knappt trava den där travartraven, lyssnade på varenda signal man gav och kunde ta galopp åt både hållen.



Den här hästen har skänkt mig lycka.
Det fanns en sak i mitt liv och det va denna dam. Nu är hon inte där och det känns som något är fel hela tiden.
Vilket det självklart är. Hon ska stå här hemma på gården istället för i Svenstavik.