mitt favorit minne är mellan dom 4 åren vi tillbringade hos en farbror vid namn Ingemar och hans häst Viko. Jag har inte direkt något favorit minne men jag kan fortfarande föreställa mig när Ingemar kom ut till oss i stallet och påminde oss om hur duktiga vi var. Alla dom åren va något av ett favorit minne. Hur vi åkte dit före 7 på morgonen, red, umgicks, pysslade, byggde om, åt glass, städade och så himla mycket mera.

Jag skulle gett mycket för att uppleva dom där 4 åren igen.
Vila i frid, hoppas ni båda har det bra nu.

nu jävlar ska jag se hur länge jag klarar mig utan den där sidan.
Så hejdå på dig fb :)

say whaat? Lennart ska färga håret blont.

Började med att jag vaknade upp klockan 6, här ställer man klockan så man i lugn och ro kan äta frukost ska jag säga er! Skola, sket i mina två prov, fattade inte ett skit på matten och blev hyperglad när jag insåg att vi skulle spela fotboll på idrotten. Fast ja, har man inte skor får man räkna med en mosad fot.

Hem till morfar och vänta på att mamma kommer och hämtar mig, duschar och medans jag laddar ner filmen Alive pluggar jag lite engelska. Tittar på filmen, pluggar mera, skriver ett blogginlägg och ska alldeles strax plugga lite till.
Jag måste fasiken ta mig i kragen nu, kanske slå mig själv lite också eftersom jag sköter skolan som en tjej som vill jobba på mobacka resten av livet. Nej tack. Jag ska ju liksom ha världens flashigaste företag?


Aaaaand, thats my day :)

Ja alltså, jag drömmer skit konstiga drömmar nu för tiden. Typ häromnatten drömde jag att jag köpte en katt, som senare visade sig vara en MATRIXKATT!! Snacka om att man blev rädd liksom haha. Sen brukar jag drömma om.. haha närå. Åh vad dryg jag är. Jag börjar från början.

Mina drömmar.
Mina drömmar är många, men framför allt vill jag bli den där kvinnan som bor i LA och bär en snygg modekostym. Hon som har det lite stressigt som kommer med mobil i ena handen, en latte i andra och en snygg handväska med mappar och modetidningar i. Kanske assistent till någon? Kanske en chef för världens flashigast företag? Tro mig. Det är min dröm.

Sen drömmer jag om att bli en tjej som har en egen hästgård här hemma i Sverige eller har en ranch i Australien. En tjej som tar emot problem hästar och tränar upp dom så dom senare går att sälja. Det hade verkligen varit mitt drömjobb!

Jag drömmer om att få resa jorden runt med mina vänner, vara någonstans i världen några dagar och sen resa vidare. Utan bekymmer på morgondagen utan bara vara där.

Dessa drömmar ska jag uppfylla. Det ska jag lova mig själv. Iaf försöka att nå dit.

En kommentar som Mariana, Bellas ägare, skrev i ett blogginlägg här nedanför. Och som den kommentaren värmde mitt hjärta! Hela jag log och jag kände verkligen "här har jag gjort något bra, som någon annan uppskattar."

Nu när jag tänker efter så finns det så himla mycket som jag har gjort med Bella. Jag har verkligen förändrat henne om man tänker på första gången hon kom hit, 4 april 2007.
1 månad efter att hon kommit hit till oss gick jag till mamma efter en av ridturerna på Bella och sa "det här går inte. Jag lämnar tillbaka henne. Hon skenar hela tiden och det går bara inte." Vilket mamma svarade något liknande "vill du det så. Men det kanske blir bättre"

Hon hade rätt och jag är himla glad över att jag inte gav upp Bella. Jag har kämpat med den där hästen till tusen. Jag har varit så arg på henne att jag skulle vilja lämna tillbaka henne omedelbart, jag har gråtit för att jag varit så besviken, men framför allt har hon fyllt mitt ansikte med ett leende.

Från en skenande häst till en häst som tar galopp från skritt. Det är stora framsteg. Men framför allt tror jag att jag gett Bella en möjlighet att vara trygg. Så lugn som hon är här, på den här gården. Så lugn tror jag knappast hon är i ett stall med flera hästar. När hon står lös här på gården med slutna ögon när man borstar, sadlar och tränsar henne.



När hon kom var hon stressad, kunde inte stå still när man satt upp, kunde inte stå still när man väl satt där uppe, trippade, valde travar traven framför galopp, skenade, inte direkt en mysis häst. Men tänka sig att allt det där var omvänt när jag jobbat med henne i 2 år. En lugn häst som stod still så länge man bad om det, valde galoppen och kunde knappt trava den där travartraven, lyssnade på varenda signal man gav och kunde ta galopp åt både hållen.



Den här hästen har skänkt mig lycka.
Det fanns en sak i mitt liv och det va denna dam. Nu är hon inte där och det känns som något är fel hela tiden.
Vilket det självklart är. Hon ska stå här hemma på gården istället för i Svenstavik.

är man så himla irriterad som jag är nu så ska Pantera spelas i högtalarna, vilket dom också gör.

Även fast jag inte känner vissa personer eller har svårt för dom så är jag trevlig mot dom, så länge dom inte gjort mig någonting. För vad har jag för anledning till att bete mig som ett svin mot någon som inte gjort ett knyst liksom. Makes no sense.

MEN, finns det personer som bara hånar en och är allmänt störiga. Ja då blir jag fasiken förbannad. Som tex nu.  Dom är bara där, störiga, sticker ut näsan och tror att dom är bäst. Dom kanske inte förstått att dom ser så extremt jävla mesiga ut bara. Personer som tror dom är så jäkla fina och duktiga.

Jag skulle nog inte ha något problem med någon som sa direkt till mig att dom tyckte jag va dum i huvudet. Men gick dom runt och tisslade om det, då skulle jag verkligen ha något problem.

idag är det måndag, vilket betyder att min vecka precis har börjat.
Min morgon va underbar tills jag insåg att jag skulle till skolan, och resten av dom 4 dagarna framåt. Kan bara säga att min vecka endast består av plugg, 4 prov och ett stort läxförhör. Veckan har inget roligt att bjuda på och jag hatar den. Jag hatar alla veckor fram till sommarlovet.

Så.. den här veckan kommer suga rööövballe.

"Hej. Jag heter Emil Stålhandske, jag är snyggare än dig. Jag är snyggast i hela världen"
Det är nog så jag skulle kunna beskriva min bror i ett nötskal. Frågan är bara om han är osäker på sig själv och måste säga sådär eller om han verkligen tror på sig själv. Skulle nästan tippa på det där sistnämnda, tragiskt nog.
Fast det spelar ingen roll, för jag tycker om honom ändå.

Emil är det enda syskon jag har, och det räcker gott och väl. Latast och goast i hela världen.
Han har varit mitt stöd när hela den här familjen varit upp och ner. och glad är jag för det, skulle säkert vara ett vrak annars.



klamis påre Emilio.

Jag har tänkt, tänkt och tänkt. Ärligt talat kan jag inte komma på en enda sak jag är stolt över.
Det finns säkert någonting längst inne i mitt lilla huvud som jag är stolt över men det kommer inte fram.

- Ledsen hörreni

Det här ögonblicket är sorgligt och jag kan knappt skriva om det. Lovar jag kommer fälla någon tår innan jag skrivit klart den här extreeeemt långa texten.

Och för att jag ska komma till det här ögonblicket måste jag förklara lite så ni förstår.

Min morfar, min älskade morfar skulle göra en bypass-operation. Han hade pratat om det några enstaka gånger men inte nämnt det på något detaljerat vis. Han åkte upp till Umeå för att operera hjärtat och vid den här tiden gick jag i Rättvik. 18 mil från hemma och extremt mycket längre till Umeå. Därför hade jag bett att om Emelie eller mamma fick reda på någonting om morfar, vare sig det va bra eller dåligt så va dom tvungen att ringa mig. Spelade ingen roll när. Det vi inte visste om och insåg va komplikationerna med sånna här operationer. Något morfar visste om men kanske inte ville tynga oss med den informationen?

Det va en torsdag morgon när jag fick ett sms "Det är inge bra med farfar :(" som kom från Emelie. Kommer ihåg allting så himla väl när jag stod vid mitt skåp på hygien för att byta om från ridkläderna till vanliga kläderna. Där stod jag med en klump i halsen och pratade med mamma i telefonen. Jag va såklart extremt sur för att hon inte ringt och sagt någonting om morfar.
Hon berättade då att han hade klarat operationen men vaknade inte upp och dom fick ingen kontakt med honom.
På eftermiddagen är det ännu dåligare med morfar och mamma bestämmer sig för att hämta mig i Rättvik, åka tillbaka till Lillhärdal och sedan köra hela vägen till Umeå

Jag gråter såklart hela vägen då jag inser att inte en enda person kan säga om han skulle överleva eller inte på den 'korta' stunden det tog för oss att köra till Umeå.
Vi kommer fram klockan 6 på fredag morgon och måste vänta till halv 9 för att få besöka patienterna.

Och när vi väl ska gå in till honom tänker jag "nej, jag vill inte. Jag vill inte gå in dit. Jag kan vända om nu och vänta nere i cafeterian" för den känslan som jag hade när jag gick längs den där långa sjukhus korridoren vill jag aldrig någonsin ha igen. För den va hemsk.
Vi kommer in i salen där morfar ligger med massor med slangar i sig och kan knappt andas själv. Jag kastar mig i famnen på Klas och gråter tills jag inte klarar av att se något mera och måste gå ut.

Jag besökte inte morfar på nästan två dagar för jag skämdes att det va jag som skulle gråta. Vi skulle ju vara där som stöd för honom. På lördag eftermiddag håller jag mamma stadigt i handen samtidigt som jag följer med henne in i rummet och jag har även mammas ord i åtanke "Du måste gå in dit Linnea, du måste gå tillbaka. Jag vet att det är jobbigt för dig men du måste. Om det skulle hända honom någonting skulle du ångra dig för resten av ditt liv, det vet jag av egen erfarenhet"
Så med dom orden i huvudet gick jag in, tårarna rann såklart hela tiden men där satt jag och smekte honom på handen, rädd för att göra honom illa.

Dom visste inte riktigt vad som va felet men när vi kom dit så kunde han inte prata och han hade en dimmig blick, som om han vore blind. Han hörde precis allt man sa och förstod vad man menade. Men funktionerna i hjärnan kopplade inte ihop med varandra. Jag kan inte ens beskriva hur jag uppfattade honom då. Tom på något vis. Han va i princip som en cpskadad person.

Nu till det extremt rörande ögonblicket.
På dom två dagarna blev morfar både bättre och sämre. För att han inte skulle få liggsår satte personalen honom på sängkanten lite då och då. En morgon gick jag och mamma dit för att se 'framstegen' om man nu kan kalla dom så. Han satt på sängkanten och tittade på någonting långt bort, något han egentligen inte såg, han hade ju förlorat sin syn.

Mamma kommer dit och går fram och säger till honom "Hej pappa, jag är här nu och Linnea också."
Varpå jag säger "Hej morfar" och stryker honom på kinden. Där har ni mitt ögonblick, när vi ser den där glansiga lilla droppen som sakta rullar ner för hans kind och när han sträcker sig för att få hålla min hand.

Kan ni förstå känslan när man tror att ens morfar är borta från hela omvärlden och när han hör en röst och fäller en tår. Just för en speciell röst.

Jag älskar min morfar, mer än någon annan person på denna jord.

Alltså jag är verkligen ledsen hörreni, jag är verkligen det. Men jag kommer inte på.
Vad räknas som 'min första kyss'? Är det när man känner sig sådär pirrig i magen eller är det när man känner att det inte är något märkvärdigt. Jag är lite förvirrad som ni kanske själv märker.

Om det är en sån där "inte så märkvärdig första kyss" skulle jag nog tippa på att det va med min dåvarande '3veckors pojkvän' Trond Bringsli. Vi kanske va tillsammans längre? Jag minns ärligt inte.
Vi gick på luciabandyn tillsammans och gick sedan hem till han och tittade på film, vilket slutade i ja.. min första kyss?
Haha alltså det blev många frågetecken i den här texten, känner mig som ett frågetecken också faktiskt.

Kan då tillägga att "pirrig i magen första kyssen" kom från en helt annan person. Som får det att pirra i magen lika mycket idag.

Jag har 3 extremt mycket bra vänner + min älskade kusin. Jag kan prata med dom 4 om allting och jag har dom som stöd.
Men sen tänker jag efter på den jag delat mest skratt med, den jag ser upp till, den som alltid får mig på bra humör och den som tjafsar och bråkar med mig. Det är Mickaela Theodorsson.




Vi har varit kompisar sen barnskolan, när går man där? vid 6 års åldern? Ja något sånt iaf. Det var väl i trean då man blev riktiga/hela klasser som vi började umgås mycket med varandra. Tror det va hästarna, speciellt Viko som 'förde oss samman'. Vi blev riktigt bra vänner, umgicks i stort sett varje dag i hela 3 år om inte mer. Vi blev mer än glada när vi fick reda på att vi skulle gå med varandra 3 år till 7an - 9an och det förde även med sig tårar när vi skulle lämna varandra efter 9an.

Vi gled ifrån varandra när vi flyttade, även fast det bara var några mil emellan.
Vi flyttade hem, hittade varandra och gled ifrån varandra igen nu när skolan började. Men det spelar ingen roll för jag kommer alltid stödja mig på henne, be henne om råd och vara glad för jag har den underbara människan som min bästa vän. Och hon kommer alltid ha mig att stödja sig på, och det vet hon.



Så många minnen som vi har tillsammans skulle jag inte ge bort för någonting i världen, för dom är bra. Dom bästa jag har.  Hjärta denna lilla dam, som också fyller 18 år snart :)

Jag har tagit en promenad med Emelie och vet ni? Allting känns så himla mycket bättre nu.
Jag kan inte göra någonting, jag kan bara vänta. Det spelar ingen roll om det är bra eller dåligt, för det kommer lösa sig i vilket fall. På något vis kommer allting lösa sig.




Och jag vet att ni inte förstår någonting vad jag skriver. Men.. det sket man väl i ':)'

Kärlek - hjärtat, själen, kroppen och tanken.

Kärlek går inte att beskriva för någon annan. Det är något som finns i hjärtat, själen, kroppen eller något man tänker, och du kan inte beskriva din tanke så pass bra att andra förstår precis hur du menar och känner. För kärlek är precis det, något du känner.

Men vad du känner kärlek för är olika. Det kan vara ett intresse, en plats, en sak, ett djur, en person etc.
För mig är innefattar kärlek allt det där.

Min familj är kärlek, mina djur är kärlek, musiken är kärlek och mina underbara vänner är kärlek.
Jag kan inte beskriva för någon annan hur himla glad jag blir av allt detta och precis vilken känsla jag får. Man blir lycklig, och hyser därför kärlek till det.

Kärlek finns i varenda person.

Det här blir svårt att skriva om, hur mycket jag hatar dom här två och hur mycket jag verkligen älskar dom.
Här har ni mina små, stora, jävliga, älskade, förfärliga och underbara föräldrar. Kicki och Stefan.




Dom här två är skilda, sen 16 år tillbaka.
Mamma jobbar som högstadielärare i Sveg och pappa jobbar som chef på företaget EMBA i Örebro.
Och som alla andra tonårsungar så har jag hatat dom här två så extremt mycket, men jag kan inte säga att det har kommit från hjärtat. För jag älskar dom, trots allt trassel som hänt i den här familjen.

Mamma ska ha en eloge för att ha stått ut med mitt temperament och mitt humör i snart 18 år. Hon har varit den bästa mamman jag skulle kunna ha och hon har lyckats himla bra med uppfostran. Jag röker ju faktiskt inte på och jag är ingen alkolist. Det måste ju vara något positivt med det?
Jag har min mamma att tacka för allting. Hon har försökt så gott det går med att kunna göra det som gör mig glad. Att ha häst. Trots den sura ekonomin så har hon ställt upp och låtit mig haft häst i hela 3 år. Det är ingenting fjuttigt om man bor i en håla som Lillhärdal ska ni veta! Hon är värd allting bra, hon är värd så himla mycket mer än vad jag gett henne. Så mamma, jag älskar dig ♥

Min pappa betyder precis lika mycket som min mamma.
Ibland kan det gå flera månader innan vi träffas och dagar innan vi pratas vid. Men när vi väl gör det känns allting så himla bra. Jag är stolt över min pappa, jag är glad över att kunna kalla honom min pappa och jag älskar hans humor. Är man så extremt deppig att man inte vet vart man ska ta vägen, då åker man till pappa. Han är så lugn i sig själv och alltid glad så det går inte att må dåligt i hans närhet. Jag kan inte minnas en enda gång han har sagt någonting dumt tillbaka när man dragit till med "jävla fittgubbe, jag hatar dig så jävla mycket". Han har varit den som flinat åt en istället, tills man själv ler för att han är en sån... jävla go gubbe!
Och lika här, han är värd precis allt bra som finns i den här världen.
Jag älskar dig pappa, mer än du tror ♥

Jag och Emme har solat solle idag och plågat ut oss på en fruktansvärd gårunda. Ingen hade någon som helst ork i kroppen och jag ville nästan ringa efter skjuts, men men, är man hård så är man.
Solandet resulterade i två brända rövklinkor + min rygg, inte skönt.

Funderar även på att haffa ihop ett innebandy gäng också, men det måste göras efter 13 januari så mickaela kan stå som vuxen för 'laget'. Pfft, micca vuxen? nu tror jag väl. Hon kommer nog aldrig bli vuxen i mina ögon. Lite skämt åt sido där, för fisen har nog varit vuxen sen hon föddes. Puss påre.

Okej, nu äre så att denna dag av någon speciell anledning inte har bestått av så mycket mat. Vilket är konstigt för jag brukar verkligen äta hela tiden, tro mig. Speciellt sånna här goda saker, chips, cola, godis, choklad osv. Kanske därför jag har blivit tjockare under åren? ja vem vet.

Min frulle bestod av en kopp te, yellow lable såklart och en skvätt med mjölk i det, och en hårdbrödmacka.
Till lunch blev det en kopp varmoboy och nu har jag tryckt i mig en chokladkaka.
Sen blir det kvällsfika, som antagligen kommer bestå av precis samma saker som min frukost.

1. Jag är sen storsjöyran 2010 förälskad i gruppen Kent. Speciellt låten 'Mannen i den vita hatten'.
2. Jag är fast besluten om att flytta utomlands när jag blir äldre.
3. Jag kan inte stå inför en klass och redovisa, jag är så otroligt feg och får hellre ett IG än gör det. Däremot är jag ganska modig vad det gäller sådant som man "brukar" vara rädd för eller saker man tycker är äckligt. Så som ormar, spindlar, höga höjder osv.
4. Jag älskar att läsa böcker, kan inte ens räkna upp hur många böcker jag har läst 2010.
5. Jag är bara nöjd med en sak på min kropp. Min lilltå, den är ganska söt faktiskt. Eller ja, båda lilltossingarna.

Det är mitt mål med 2011. Jag ska göra det som är bäst för mig och ingen annan. Jag ska göra det jag vill göra, för mig själv. Sen vet jag att jag kommer ha mina depp perioder, för vem har inte dom? Men, jag ska göra det som gör mig glad, jag ska vara med dom som gör mig glad och jag ska vara en glad person. ':D'